Alfabetets bokstäver och konstig sjukdom- Livet igen❤️

Tacksam för livet och försöker göra mitt bästa för att se saker positivt. Det som varit eller det som kommer, det kan vi inte påverka – så varför fastna där? Jag vet att vissa funderar över min energi, hur jag haft det i min barndom, men vet ni vad? Jag ångrar ingenting och tycker inte synd om mig själv. Jag är glad för den jag är och tacksam för allt jag har, för utan mina erfarenheter hade jag inte blivit den jag är idag. Och jag tycker faktiskt om den jag är idag!

Jag vet att jag kan reta gallfeber på min man, att jag har svårt att hålla tider – eller är jag kanske bara charmigt tidsoptimistisk? Mitt kontrollbehov är deluxe, men samtidigt kan jag inte hålla ordning på min mobil eller nycklar. Småsaker som att packa och plocka upp kläder känns jättejobbiga, medan jag utan problem kan lösa livets stora mysterier på fem minuter. Jag har tusen idéer och får massor gjort – även om jag troligen gör dubbelt så mycket som egentligen är nödvändigt. Hade många gånger önskat att jag hade älskat att sitta i en soffa, titta på veden som torkar med mera- men ännu är jag inte riktigt där.

Och ja, jag kanske har samtliga bokstäver i alfabetet, vem vet?, men vet ni vad? Jag är i så fall tacksam för varenda en- för det är dem som bidragit till den jag är idag.

Efter Polly föddes väntade jag med att börja jogga lite längre än efter de första 3, och började komma igång så smått under/ efter sommaren 2023. Löpning för mig har betytt olika saker i livet under alla mina år. När jag var liten var det för lek, när jag blev lite äldre var det jobbigt/tråkigt, efter gymnasiet var det mest för att gå ner i vikt, och sedan blev det en hälsosam aktivitet för mitt välmående och sömn. Så när jag då bestämde mig för att komma igång igen började mitt högra ben istället bete sig som en trilskande treåring. Det var tufft- psykiskt. Hjärna och hjärta ville, men inte benet. Kramp, domningar, smärta, flera MR-röntgen och massa rehab, ett konstaterat diskbråck (som senare visade sig inte ens vara boven i dramat).

Efter ett helt år av olika uteslutningar upptäcktes det som verkligen var felet – 1 cysta på stora kroppspulsådern. Tydligen en sjukdom så ovanlig att den känns påhittad (seriöst, 0,5 operationer per år?!), men men, jag fick äran att vara den där halvan! Istället för att grotta ner mig i självömkan valde jag att se det som ännu en erfarenhet att lägga till min livslista.

Så jag lades in på Sahlgrenska i söndags, opererades i måndags morse och de hittade, (trumvirvel....), ytterligare 2 cystor som klämde åt blodflödet vilket troligen skapat dessa symtom jag haft. Men nu är de borta, och jag kan se fram emot att springa igen – kanske till och med inom några veckor säger dem! Jag har under dessa månader i Thailand (fick reda på diagnosen samma helg som jag skulle åka dit) googlat en hel del på “Cystic Adventitial Disease” utan att hitta mycket, så om detta inlägg kan hjälpa någon annan i framtiden – varsågod!

Livet händer, men det är vad vi gör av det som händer som räknas. Ta vara på varje erfarenhet, hitta humorn i det oväntade och sluta aldrig kämpa för det du älskar.