I väntan på vårt andra kinderägg...
Vi valde att hålla det hemligt… Linus & Marie = Millie
Redan när vi träffades i febrauri 2008 så kände vi båda, en stark längtan efter barn. Allt kändes så rätt, så i januari 2009 slutade jag med mina p- piller i förhoppning om att magen skulle börja växa. Dock gjorde den inte det och inte ett spår av mensen syntes heller?
Vi gick till en gynekolog i Jönköping som gav mig hormontabletter för att min kropp skulle kickas igång. Det gjorde den, men bara när jag tog tabletterna…
I april 2009 flyttade vi till Skara och sökte upp en privat gynekolog i Lidköping. Han gav mig också tabletter (provera i 10 dagar) för att kicka igång mensen, sedan skulle jag ta andra tabletter (pergotime) för att få en ägglossning. Vi testade med stickor och mätte tempen men inget hände. Sommaruppehållet kom och vi fick glatt? vänta på augusti.
I augusti 2009 körde vi med en ny kur provera och sedan dubbel pergotimekur. Vi köpte olika tester för att se om ägglossningen kom igång. Det skulle vara streck på vissa och glada gubbar på vissa. Men- Inga streck och inga glada gubbar:(
På nästa VUL (vaginalt ultraljud) såg gynekologen små cystor kring mina äggstockar och sa att jag hade PCO-S (http://sv.wikipedia.org/wiki/Polycystiskt_ovariesyndrom).
Han tog lite mer prover och satte mig på en ny kur i oktober till november, där han på ett schema prickade in vilka datum vi skulle mysa lite extra;) Jag har ju alltid gillat planering men kanske inte gällande allt…
Inget hände heller denna gång och han ville återigen testa en ny kur- nu med provera först och sen trippeldos pergotime. Vi gjorde som han sa och under jan-februari 2010 var det dags för schemalagda mys- stunder igen, men resultat blev detsamma = minus.
Efter alla tabletter, tester, gynekologbesök började jag (Marie) tappa hoppet. Jag ville att Linus skulle gå vidare, träffa någon annan, som kunde ge honom ett biologiskt barn. Som tur var för mig så lämnade han mig inte, trots alla mina försök, utan han stod kvar och gör än idag vid min sida i detta. Vi började diskutera adoption och kom fram till att båda var öppna för det. Vi började läsa på om regler, kostnader m.m och insåg att vi hade en del emot oss. Jag var tvungen att vara 25år (var bara 23 vid det tillfället) och vi var tvungna att vara gifta!
Jaha, vi läste på vidare om PCO-S och solskenshistorier på nätet och hittade då en privat gynekolog i Skövde som fått bra kritik. Jag ringde upp direkt och vi fick tid en vecka senare. I april 2010 var det dags och han verkade jättebra. Han tyckte att då tabletter inte ridigare har fungerat på mig så var man tvungen att hitta andra alternativ. Jippi! Tänkte jag. Sprutor, tänkte han...
Då var det alltså dags för ny proverakur i 10 dagar för att kicka igång en menstruation och därefter sprutor i 10-20 dagar beroende på hur kroppen reagerar. Han hoppades att sprutorna skulle få en av mina äggblåsor att växa och sen släppa när det var dags och DÅ skulle vi ha vårat schemalagda mys igen. Vi testade och testade med stickor men inget hände… Jo, en dag fick jag en glad gubbe och då ringde jag snabbt till Linus som fick vända bilen från träningen;)
Men testdagen kom och jag kände efter om jag hade några symtom. Jag satt och googlade nätterna igenom och beställde masspaket med graviditetstester. Men resultatet blev detsamma = minus. Det var inte så konstigt då gynekologen kunde konstatera via blodprov att ägglossning ej skett, utan att min PCO-S gjorde att jag istället fick många små äggblåsor som aldrig växte till sig.
Han tyckte inte det fanns något mer att göra men sa att han skulle fundera lite och återkomma.
Jag var förtvivlad och Linus visste nog inte hur han skulle behandla mig och mitt psyke just då… Jag kunde ju inte hoppa fram 1,5år och fylla 25 men vi kunde ju ta 1 steg i alla fall. Så den 10 maj 2010 efter en joggingtur, middag och bubbel gick han oväntat ner på knä med ringen i glaset (som jag råkade missa;)
Någon vecka senare ringde min gynekolog och sa att han ordnat så vi skulle få påbörja en IVF i augusti (provrörsbefruktning).
Vi läste på vad det handlade om, samt fick lite hjälp av en bekant som genomgått detta.
Sommaren var lång men i augusti 2010 påbörjade jag tablettkur som vanligt, därefter nässpray 3ggr om dagen i ca 3v för att mina östrogennivåer skulle sänkas och jag skulle komma i ”klimakteriet”. Sedan började jag ta sprutor för att höja upp mina nivåer och få alla mina små äggblåsor att växa sig stora. Efter ett flertal ultraljud var det den 9:e november, dags för äggutplock!
Vi åkte till Sahlgrenska på morgonen och jag fick byta om till fina sjukhuskläder och Linus detsamma. Jag fick lite smärtstillande och sedan var det dags… Jag kommer inte ihåg så mycket då jag fick morfin hela tiden men hade tydligen jämfört kostnaden för ett hus i Ardala med en lägenhet i innerstaden i Göteborg (hus i Ardala måste väl vara dyrare?;).
11 ägg fick de i alla fall ut och nu var det bara hem och vänta. Om 2 dagar skulle vi dit igen om något hade befruktats.
2 dagar kan vara vääääldigt långa i det här skedet.
Linus köpte mig ett kinderägg för att sympatisera lite med ägget som skulle ligga alldeles själv i ett värmeskåp i Göteborg.
Jag ville inte vara sämre, så på natten väckte jag Linus och tog med honom upp till planteringen i Skara och byggde en snölykta som vi tände ljus och lade ett ägg i så det värmdes.
11 november var kommen och de skulle ringa före kl 12.00 om något gått fel. Vi gick en promenad och under denna promenad ringde det 2 samtal från dolt nummer. Har nog aldrig varit så rädd men dock så glad över att det ”bara” var svärmor som ringde från jobbet och att tandläkaren ville byta en tid.
Vi begav oss iväg mot Sahlgrenska och ingreppet tog ca 20min och gjorde inte ett dugg ont. Jag höll mig lugn i 1- 2 dagar innan jag började gå promenader och köra lite crosstrainer för måttlig träning var bra för cirkulationen.
Det skulle ta 18 dagar innan vi fick reda på svaret genom ett graviditetstest men på dag 9 började jag få mensvärk;(
Jag ville ändå få göra ett test innan blödningen kom och så chockad av att det helt plötsligt kom ett lodrätt streck = PLUS, har jag nog aldrig varit! Vi grät och skrattade om vartannat men vågade vi tro på det? Var det för tidigt? Mer googlande och en tripp till Lidköping för att på ICA:s toalett ta ett test som visar ”gravid 1-2”. Efter överstimulering, förstorade cystor och en låg födelsevikt/mått på bebis i magen kan vi nu glädja oss åt att den 23 juli 2011 föddes vår Millie som är en helt frisk liten krabat på 1,5år.
- När blir det syskon? Vill ni ha fler? Är det nåt på G där inne?
Ja, frågorna kommer ibland och är fullt förståeliga. Min mening med livet har varit 5 barn men har fått tänka om. Vi har oss själva att skylla genom att vi höll det hemligt för de allra flesta och inte berättade hur Millie blev till egentligen. Nu i efterhand hade allt varit så mycket enklare då vi självklart vill ha ett syskon och börjat försöka igen. När vi började denna karusell så var det inte så öppet som det är idag (tv-program m.m.) men vi har förstått att det är en hel del som behöver hjälp på traven av diverse orsaker. Vi hoppas ni alla förstår och kan ha överseende med våra vita lögner som det ibland fått bli men nu orkar vi/ vill vi inte längre dölja det.
Att leva ett liv med jobb, idrott och samtidigt hinna med gynbesök stup i kvarten, må dåligt av hormoner och ha en plufsig mage av sprutor eller vätskeansamling p.g.a. tabletter är inte lätt att få ihop.
Det kanske även är så att vi kan hjälpa/stötta andra, som är i samma situation eller svara på frågor om ni undrar något.
Tillbaka till syskonfrågan så fick vi även 1 befruktat ägg till frysen! ( Min bror svarade att han brukar ha sina ägg i kylen?!:)
Efter jag slutat amma Millie började jag en ny behandling i våras och i maj 2012 fördes det tillbaka. Återigen så hade vi turen att få ett plus, som dessvärre bara höll sig i en dag:( Blödning = missfall och nu var det slut på ägg!
Sommaruppehåll från alla hormoner tills det blev augusti och vi gjorde en ”enkel” behandling med enbart tabletter i förhoppning att min kropp hade kickats igång, men dagen innan ägget skulle släppa på egen väg så minskade det och drog sig tillbaka.
Vi tog ett litet break från allt då min pappa gick bort i oktober och vi gifte oss i november men därefter kände jag att nu- nu är det dags igen (jag är inte känd för att ta det lugnt).
Vi bestämde oss för att köpa ett paket ”Få 3 betala för 2”, och då handlar det inte om barn utan försök. Skulle det lyckas på första så är det förbrukat men om inte, så har man 2 försök kvar. Vi valde att försöka ordna mycket själva till bröllopet och hålla kostnaderna nere för att kunna lägga våra sparpengar på detta paket istället (nyfiken på pris= fråga).
I december 2012 körde jag ny tablett och sprutbehandling på Carlanderska i Göteborg och nu odlades äggen i 5 dagar i värmeskåpet. Allt för att kunna se vilka som hade bäst kvalité. 10st fick de ut och 5st klarade sig till blastocyster (befruktade i 5 dagar utanför kroppen). 1 till mig och 4 till frysen. Dock fick vi ingen extra julklapp då plusset aldrig ville visa sig på stickan och blödningen kom tidigare än testdag:(
Mycket känslor, tankar och händelser runt jul och nyår men är jag igång så är jag och Linus vill också att vi fortsätter, om min kropp orkar vill säga.
Så nu i slutet av januari gjorde jag en kortare tablettbehandling och återförde 1 av de frysta äggen och dagen innan testdag dök det upp ett plus på stickan!
Vi grät och skrattade men jag vågade inte hoppas än… var inte plusset lite svagt? Jag vet ju vad som hände i maj, även att vi fått plus, så jag höll mig för att glädjas för mycket. På Alla hjärtans dag nu i år var vi med svägerskan och min bror på babyproffsen. De skulle kolla på något bil och vagnskydd och vi strosade med. Visst smålog Linus och jag mot varandra medan vi sneglade lite extra på syskonvagnarna som stod där i hörnet. Jaja, inte ta ut något i förskott, allt kan hända. Vidare till A6 för att gå en sväng på IKEA och då, nä, det kan väl inte vara, hmmmmm:
- Jag måste gå på toa, sa jag. Min svägerska följde med och undrade varför jag ”skitit på mig” och jag svarade,
- För det känns som det rinner något…
Jag hoppades in i det sista att jag hade känt fel, men där var den, blödningen jag aldrig någonsin vill vara med om igen! Efter ett ultraljud bekräftades det att jag hade haft en graviditet som avstannat i v.6.
Vi får se hur vi nu går vidare med vårt ”paket” och vi skriver detta enbart för att kunna vara öppna och slippa hålla saker hemliga eller i vissa fall hitta på lögner om hur vi mår, vad vi gör eller angående syskonfrågan.
Det sista vi vill är att ni ska tycka synd om oss, för utan denna process hade vi inte haft vår älskade Millie så det har varit värt allt i världen! Visst nöjer vi oss med henne men vi känner ändå att vi vill försöka någon mer gång innan vi avbryter försöken.
I slutändan kanske det ändå blir en adoption då vi nu är gifta och jag fyllt 25;)
Ps: På tal om kinderägget så är det bevarat och sparat. Även om inte chokladen kanske är så god så kan ju ändå leksaken vara en minnesvärd symbol för vår älskade Millie.