Om ditt hjärta slår... Jag agerar "Sommarpratare" för en kväll.
Jag börjar detta inlägg med ett citat från sommarpratarna i P1, där Kristian Gidlund berättar om hur hans liv vändes upp och ner när han fick diagnosen obotlig cancer, och hans kamp för att se det ljusa i livet, trots alla svåra stunder. Jag har haft en stor nytta av att skriva av mig, samtidigt som jag även gått på samtal där jag fått prata av mig och tror att ALLA skulle må bra av detta!
”Sverige är ett land i akut behov av terapi. I akut behov av att prata ut. Prata till punkt. Av att prata. Att berätta är en lättnad. Det mår vi alla bra av. Det är min fasta övertygelse. Jag behöver också prata”. (Kristian Gidlund, 2013).
Som jag skrev i början av bloggen så är detta mer ett forum för oss där vi samlar på oss händelser, upplevelser och tankar över en längre tid och därför blir det längre texter som sammanfattar en längre period. Så jag hoppas inte ni går in varje dag och kikar efter nya inlägg;)
Det jag är glatt överraskad över, är att när vi väl skriver så har vi haft mellan 400-500 läsare som på ett eller annat sätt intresserar sig och tar till sig av det vi skriver. Jättekul att ni hör av er med frågor eller upplyftande kommentarer också då det känns så skönt att kunna dela med sig, samtidigt som man får reflektera över livets händelser.
Senast vi skrev var i påskas då vi gjorde en insättning av ett ”toppembryo” enligt läkaren. Jo, den hade vi ju inte hört förr…:( Vi köpte en chokladkaka på vägen ner där det stod ”gjord med kärlek” på för att symbolisera denna insättningen- för det är exakt som det känns. Även om detta embryot (och alla tidigare) inte gjordes under en kärleksakt utan i ett värmeskåp i december månad för att sedan frysas ner och ligga på Carlanderska i 4 månader så kan jag säga att den kärlek det krävs för att orka genomgå detta, från både min, Linus och anhörigas sida, är så stor att den inte går förklara. Givetvis är ni en del som inte vet hur det gick medan en del frågat eller om vi berättat självmant, så kan jag idag stolt säga att VI är i v.18!!! Åh, jag bara ryser när jag äntligen kan skriva dem orden istället för att försöka vara positiv över ytterligare ett missfall där jag intalar mig själv (som givetvis stämmer) att kroppen stötte ut embryon för att det är något fel på det.
Hur mår jag då? Jo, tack bra. Hade inte jättejobbiga första 12 veckor, förutom oron och lite illamående och efter det så har jag känt= ingenting… Så nu har oron över att en blödning ska komma, gått över till rädslan över att fostrets hjärta avstannat och att jag går runt och tror jag är gravid fast det egentligen inte lever. Jag försöker lyssna på min syster om att man alltid ska glädjas åt varje steg istället för att oroa sig för nästa, men det är så svårt. På måndag är det i alla fall dags för rutinultraljudet så vi kan inte göra mer än att vänta och hoppas på det bästa. Vi har även bestämt att ta reda på vilket kön det är på bebisen så vi kan sluta kalla den för ”Babsan” ;)
Sommaren är här och så även vår semester på 8v som vi lärare förtjänar sååååå väl! Vi har inte sommarlov, utan semester- precis som alla andra! Den började redan när i slutet på maj när Linus tog med Millie till Spanien ihop med farbror Robin och bodde i farfars husvagn. 1 vecka var jag själv här hemma och jobbade samtidigt som jag fick mycket gjort i trädgården och huset. Självklart fanns det en saknad och ensamhet här hemma men ärligt talat så är det ibland skönt att få en längre period med egentid., om man nu får säga så som småbarnsmamma?! Det verkar som Millie njöt av vistelsen på den Spanska kusten iaf!
Den 8:e juni var vi i Vimmerby på min brors och bästa vän, Karros bröllop, där jag var stolt tärna.
Efter besök av våra kära Grycksbo-vänner ni i slutet på juni/ början på juli, några dagar och även en tripp till mina kusiner i Göteborg kan vi nu landa lite i soffan här hemma och mumsa popcorn och kolla på TV.
Sommarens upplevelser fortsätter med besök till min bror och hans familj i Västervik under Visfestivalen, en semestertripp med Karro och Erin till Ronneby och sedan är det det årliga STO-Championatet här i Skara. Därefter blir det kalas för Millie som fyller 2 år den 23:e juli och sedan ska Linus och jag åka iväg på vår efterlängtade bröllopskryssning!!! Det blir en kryssning i Västra medelhavet på 9 dagar där vi besöker, Italien, Frankrike, Spanien och Tunisien. 9 dagar med förhoppningsvis sol, bad, god mat och barnfritt… Vet inte än om jag tycker det är skönt eller jobbigt men jag är trygg i att hon kommer ha det kanonbra hemma hos farmor och jag vet att det kommer vara bra för mig och Linus att få egentid ihop, innan vi 3 blir 4!
Jag önskar er alla en underbar sommar och vil skicka med er att ta hand om varandra! Man vet aldrig vad som händer och när ni har tid- lyssna på Sommarpratarna i P1 och gå tillbaka till Kristian Gidlunds program om ni behöver få perspektiv på livet och kunna njuta av det ni har, istället för att sörja det ni inte har. Och har ni inte tid… Ta er tid!
Jag avslutar detta inlägg med att välja en låt som sammanfattar mina tankar just nu, precis som de gör i sommarpratarna på P1. Låten jag valt är ”Om ditt hjärta slår” med Stiftelsen som jag joppas jag kan fortsätta att lyssna på även efter ultraljudet på måndag! http://www.youtube.com/watch?v=2OcKGgj-efQ
Glad sommar/ Marie + 3;)