famstjarnklar.blogg.se

Hej. Nu åter dags för lite manlig infallsvinkel på denna blogg. Då min senaste period i livet sett lite annorlunda ut, gentemot min normala vardag. Tänkte jag nu ge er min syn på saker som jag upplevt och reflekterat över. Just nu befinner jag mig som sagt i Ban Phe (Thailand) sedan 3 veckor, men innan det upplevde jag en ny utmaning i livet då jag på egenhand skulle ta hand om våra två barn under nästan 6 veckors tid. Som flera av er läsare vet så åkte Marie iväg tidigare för att påbörja sitt arbete medan jag och barnen skulle komma att åka iväg senare. Hur påverkade då detta min tid och mitt liv under denna period? Jo svaret är enkelt, man tar så mycket för givet utifrån vad ens partner gör (Marie). Så enkla saker som att förbereda kvällen innan för att underlätta kommande morgon inför förskolan. Att planera mat och praktiska hushålls sysslor efter arbetet, att få ihop vardagen kring egna aktiviteter, barnens aktiviteter, träffa familj och vänner samt även att klara av att få kvalitets tid med barn och varandra. Alla dessa saker och garanterat mängder med fler är något som jag så många gånger bara tagit förgivet att det löser sig, eller inte ens reflekterat över hur det kommer sig att det fungerar. Svaret är enkelt. Jag har en fru som gör så enormt mycket i det tysta. Inte att förglömma, givetvis har jag under denna period haft bra med hjälp från närstående familj samt vänner, och utan er i detta fall hade det vart enormt mycket mer påfrestande. Givetvis älskar jag mina barn över allt annat, men det tar ändå en enorm energi att hela tiden vara dem tillhands. Att vara "ensam" kring ansvaret. Detta är något jag inte känt tidigare på samma sätt. Och varför inte då? Jo för att man har fått sin tid här och där då man kan släppa ansvaret, till i detta fall Marie och man har fått sin egen tid. Men att nu istället från strax efter 18:00 vara "låst" till hemmet för att hålla rutinen och tryggheten i vardagen för barnen. Bara det är påfrestande på sitt sätt.

Men givetvis har det samtidigt var en enormt lärorik upplevelse. Trots alla tidigare rutiner och fungerande sätt i vardagen anpassar barnen sig något enormt. Det blev väldigt fort medvetna om att vi för stunden bara var tre stycken i huset. Jag trodde aldrig Millie skulle vara så medveten om att det skulle bli en förändring då mamma (Marie) åkte tidigare. Det var så många gånger som hon kände på sig att jag behövde hennes hjälp, utan att jag ens han säga det eller ens tänkt tanken. Att en liten tjej på fyra år kan vara så förståndig och ödmjuk är något jag har en enorm beundran för. Att Lilo på två år accepterade att se och prata med Marie via Videosamtal och ändå ge sån glädje. Vi har hittat sätt för att få vardagen att fungera. Innan Marie åkte vet jag att jag vid flertalet tillfällen nonchalerade åsikter från andra om att det skulle bli en ansträngning att ha ansvaret 24/7 själv, men jag måste krypa till korset, det kräver bra mycket mer än vad jag på förhand trodde. Och varför gjorde det de? Jo för att min fru gör ett enormt arbete i det tysta. Jag är så imponerad av dig Marie.

Hur har då vår första tid i Thailand vart.
Den har vart allt annat än jag kunnat tro. Den har gett mig så mycket på kort tid. Den har bekräftat det jag känt under senaste tiden innan avresa, att man träffar sina barn väldigt lite vaken tid i veckan. Man jobbar långa dagar och barnen är långa dagar på förskolan vilket tar energi. Man får den otacksamma tiden då tröttheten hos både vuxen och barn kryper sig på. Medan det nu känns som en enorm lyx att hinna med att bada och göra utflykter i vanliga vardagen. Att få kvalitets tid med barn och fru på eftermiddagen. Att se barnen ta enorm kliv i sin utveckling var dag, saker som man så ofta annars missar. Att se Barnen flyga fram på Sarengen "blixten" (som Millie döpt den till) som om de är födda på den, att från de vart mer eller mindre hysteriskt rädda för hundar har de nu börjat använda thailändska uttryck för att be dem gå iväg. Och att var dag endast behöva använda två eller tre plagg är helt underbart :-) med ovanstående text tackar jag för mig och ber om att få återkomma under december månad med fler manliga synpunkter och reflektioner. Väl mött // Linus