famstjarnklar.blogg.se

 

Jag har börjat arbeta på en ny skola, där jag nu har en årskurs 3. Jag trivs jättebra- tror jag. Jag har begränsat min arbetstid till hyfsat normal- tror jag. Jag försöker hjälpa till med de saker jag är bra på- och försöker fråga om hjälp när jag behöver- tror jag. Jag arbetar på att försöka hitta mig själv, och är på god väg- tror jag.

Vi håller precis på att träna på struktur i klassen och hur man ska börja en bra berättelse och att man ska variera sig, men det är inte lätt. Detta inlägg får början:

 

Det är lördag morgon. Jag sitter framför datorn på ovanvåningen för mig själv och känner att jag vill reflektera lite över sista tiden. Det är det denna blogg egentligen är till för, mig själv och mina tankar. Den är min alldeles egna psykolog.

- Jamen håll den för dig själv då. Tror jag att någon bryr sig om hur jag känner och vad min familj gör om dagarna?

- Jo, det tror jag faktiskt. Om inte, låt mig få hoppas det. Låt mig få tro på att jag och min familj är viktig för några av Er därute. För det vet jag, och ni visar det tydligt tillbaka (Tack!). Det handlar om att ge och ta, och jag tror att jag ofta är bra på att ge. Om inte, säg till mig då, för då ska jag ändra på det.

Vad gör då min man just nu? Jo, min underbara make är nere och leker med våra barn, han kom precis upp med en kopp kaffe till mig och jag frågade om det var ok, att jag satt här en stund.

- Ja, men det kostar en kram, fick jag till svar.

- Jag vill också ha en kram, ropar Millie och när jag går ner och ger henne en, så sträcker Lilo ut armarna mot mig. Dessa 3 underbara personer, som står mig så nära och ger mig så mycket kärlek. Kan man önska mer?

Ja, det är det jag undrar? Utan att låt kaxig, så tycker jag att jag har det väldigt bra men jag blir så ledsen och frågande kring, vad det är som gnager i mig- varför känner jag mig inte som världens lyckligaste när jag borde?

Är det något fel på mig? Söker jag efter något som inte finns? Kommer jag nånsin bli nöjd? Är det meningen att man ska bli nöjd, vad har man då att sträva mot?

Denna underbara make, har under denna nya/spännande månad med nytt jobb och inskolning av Lilo, fått ta alla mina tankar och all oro, på ett sätt som inte ens jag förstår. Allt han gjort, har bara blivit fel. Allt han försökt göra, har varit för lite. När han säger:

- Du betyder Allt för mig Marie och jag gör vad som helst för att du ska vara lycklig.

Så tänker jag att jag inte betyder något för jag känner mig ju inte alltid lycklig. Eller gör jag det, innerst inne? Vågar jag det? Tänk om något händer?

Det är min största rädsla just nu! Allt har gått så bra, jag har mina 2 friska underbara döttrar, en make som gör allt för mig, en mamma som tagit tag i sitt liv och även hon, gör allt för mig! Min egna familj bor på distans men jag vet, att ni finns där när jag behöver och även alla dessa underbara vänner som jag umgås med när tiden infinner sig, eller ni som bara skickar ett sms, för att visa att ni finns där (Tack igen)!

Men känslan av att något ska hända, står och knackar på dörren. Det är för bra för att vara sant!

Denna oro har resulterat i att jag är en person som har svårt att varva ner, som inte vill slösa bort en minut av livet, och tycker att sova är onödigt. Det finns alltid saker som ska göras och jag har så svårt att tänka att

"det tar vi imorgon"- tänk om det inte blir en morgondag, eller att något förändras som gör att det är försent?!

Är jag psykiskt sjuk, realist eller bara en trött småbarnsmamma? Det undrar jag med, och jag har tagit tag i att få verktyg på vägen för att finna svaret- om det nu finns ett svar...

Att våga be om hjälp, och visa sig svag, är en styrka i sig, var det en god vän till mig som sa. Så ni behöver inte fundera så mycket på hur jag mår, jag mår nog som de flesta, bara att vi ibland funderar olika mycket över det och väljer att visa det på olika sätt.

Så ta hand om Er därute, lev i nuet och dröm om morgondagen- för det ska jag försöka göra!

 

Vi arbetar även med tankekartor och kronologisk ordning just nu i klasserna. Så jag har satt ihop lite bilder, som stöd för hur vår höst/nya året har sett ut. Självklart har jag fått välja ut några stunder och kan ej få med allt och alla, men då visar jag ju att jag på ett sett kunnat begränsa mig;)

 

                                                                           En höstdag i Nässjö hos mormor och kusin Erin var på besök.

Tipsrunda på söndagar brukar vi göra. Julbak och besök av moster Lena.

Vår lilla Lilo fyllde 1 år den 27:e november. Vi passade på att gå på julbord med bästa bror och Karro!

Firandet fortsätter i form av Lucia, mormors födelsedag och lilla julafton i Västervik med familjen Stolth!

Året avslutas med jul på Liseberg med goda vänner, ett mysigt nyårsfirande och

därefter börjas året av inskolning av vår "bebis" Lilo.

Ja, vad ska man säga. Där är han ju! Den där underbara pappan <3

Millie/Elsa får gå på Disney on Ice där Frost står i centrum! En alldeles egen "Millie-dag"!

Snön kom till slut och vi försöker ta vara på den på bästa sätt!

 

Detta var lite av våra nyårskarameller och vi blickar framåt mot en lördag, där vi ska träffa bekantskaper från Turkietresan, på Stellas Lekland, för att sedan imorgon fira alla som döptes 2013 (alltså Lilo) och direkt efter

ska jag stolt bli Gudmor till lilla Wilmer. På tal om dop så skrev jag en låttext inför Lilos dop som min kära Karolina skapade musik till och sjöng så vackert. Resultatet blev "Vår saga".

Det är inte var dag man skriver en låt, så vi spelade in den till en liten demo med hjälp av Emil Johansson på Nordic Soundlab. Jag tyckte den kunde vara ett fint minne att ha, samt en lite påminnelse om att försöka se till vad man har, istället för vad man inte har, eller eventuellt kommer förlora.

 

- Det tar vi när det händer, det tar vi då, som både min mamma och kloka vän Iréne, försökt intala mig <3

 

(Låten finns att lyssna på min Facebooksida eller så kan jag maila den om ni vill höra).