famstjarnklar.blogg.se

Allt började när jag var yngre. Drömmen om att vara aupair. Att få testa på att bo i ett annat land.
Sedan träffade jag en kille under gymnasietiden som jag var för kär för att lämna under en längre period. Jag började sedan läsa till lärare och samtidigt träffade jag Linus. Jag blev ju inte mindre kär och att åka iväg fanns inte på kartan.
I en tidning såg jag en bungalow på en strand,vilken jag klippte ut och satte på vårt kylskåp i Jönköping.
- Dit ska jag åka- någon gång! (Koh Chang).
Urklippet följde med i flytten till Skara och satt även på kylskåpet i Vår lägenhet där.
Samtidigt lyckades vi med vår gemensamma dröm- att bli gravid och få barn. 2 dessutom💕 Och alla tankar på en längre utlandsvistelse föll därmed bort och urklippet byttes ut mot bebisfoton och födelseannonser.

Tankarna har dock alltid funnits kvar och Linus har hela tiden sagt att en långresa skulle vi faktiskt kunna genomföra- hela familjen😊 Samtidigt som vi funderade på när, hur och vart, så skickade jag iväg lite ansökningar till svenska skolor runt om i världen. Förra året var det många ansökningar och förra året var vi med till sista gallringen i Portugal.
Så plötsligt, nu innan sommaren, fick vi ett erbjudande, om att arbeta på en svensk skola i Thailand! I Ban Phe, inte alls långt från ön, där urklippet är taget ifrån!
Fantastiskt erbjudande! men ett stort beslut, där många beaktanden till familj, barn, arbete och praktiska bitar var tvunget att funderas på. Efter stöd från familj och diskussion med en del vänner, tog vi till slut beslutet att säga ja, fast vi ville korta ner perioden lite, till ett halvår istället för ett år, och att Linus skulle få göra klart sitt tränaruppdrag.
Kompromissen blev då att jag behöver åka ner och arbeta från slutet på sept till slutet på mars. Linus fick en tjänst från början på november till slutet av februari,
så resplanen är att barnen kommer åka dit och hem med honom för att tiden från Sverige/Ardala/övrig familj/ inte ska bli lika lång och vi hyr ett hus i närheten av skolan. Barnen ska gå på den svenska förskolan i samma byggnad.
Sommaren har nu bestått av husuthyrning, visumansökningar, bokning av flygresor och andra praktiska bitar. Nu återstår det alltså bara 2,5 vecka tills jag ska åka och känslan av att vara utan mina barn och man i hela 5veckor! är självklart panik och oro, men jag vet också att vi aldrig hade fått denna möjlighet om jag inte gått med på att åka nu. Det viktigaste är att vi är enade över vårt beslut och att vi lever efter mottot:
Man måste våga för att vinna!
Det är ett väl genomtänkt beslut och det värsta som kan hända är att det inte fungerar och då får vi åka hem- men det tar vi isåfall då!
Jag hoppas att alla som känner oss, står bakom och stöttar oss i detta beslut, eller att ni annars håller Er tveksamhet för Er själva. Det blir en paus för oss ifrån ekorrhjulet, den vanliga vardagen, där vi kan stressa ner och ta hand om varandra, utan alla måsten. Givetvis tror och hoppas vi även att våra barn kommer få ut max av oss föräldrar, där vi är mer närvarande och kan ta med oss den insikten hem igen, samtidigt som de får en livserfarenhet av en ny kultur och lär känna nya bekantskaper.
Så God Jul- så ses vi till påsk🎅☀️