Sanningen om vårt nya liv ❤️
220910
Vill börja med att säga- TACK!<3 Till alla som stöttat oss i detta. Det som aldrig skulle kunna hända. Det har varit 3,5 omtumlande veckor. Ja, det är inte längre tid än så nu när vi tänker efter- men oj vad mitt kontrollbehov har rörts om i flera Bergochdalbanevarv!
Allt började egentligen i december, när jag fick en konstig blödning. Jag blöder ju aldrig- förutom om det tyvärr handlat om missfall. Min PCO-S och cystor gör så att äggen inte släpper, och därav blir det heller ingen blödning varje månad som de flesta tjejer är vana vid.
Nu såhär vid snart fyllda 36år och 3 IVF-barn senare- så är det ganska skönt att slippa den detaljen i livet😊
Givetvis blev jag orolig när det plötsligt kom en blödning och ringde därför upp vårdcentralen. De kollade mig ”akut” men konstaterade att det inte såg ut att vara någon farlig cysta som spruckit eller något annorlunda på livmodertappen. Så man kunde varken konstatera eller utesluta något. Jag blev uppsatt på en väntelista till Skövde (KSS) för en grundligare undersökning,
Tiden gick och jag funderade inte så mycket mer på det. Annat kom emellan. Jag blev erbjuden en anställning av ägaren till skolan i Thailand. Projektledare åt honom och hans olika företag. Där jag skulle bistå med tjänster, webbsidor, uthyrningar av fastigheter, bostäder, interimchefer etc… Bokföring, administration, skapa nya bolag, skapa personalregister med formler och register- allt för att effektivisera och förenkla det för honom. Istället för att han betalar ett antal olika företag till allt detta, så har han nu en person som gör det mesta. Varierande, flexibelt, ensamt, spännande, ibland långtråkigt- men summan av det hela så har jag känt en rofylldhet i mig själv och mina barn av detta. Ett av projekten och den största anledningen- var ju att jag nu blev anställd för att åka till Thailand under minst 4-5månader, istället för att behöva ta tjänstledigt för det från mitt ordinarie arbete.
Detta nya arbete tog från och med 1 mars upp det mesta av min vardag, men det blev en omställning. Inga kollegor, och jag stod still nästintill 07.30-16.30.
Skåpsätande på det, innebar en förändring på min kropp och knopp. Grannen och jag började därför jogga varje lunch så man bröt av det stillastående arbetet och fick ny energi. Jag valde också att börja spela fotboll igen- för att få det sociala i vardagen. Jag var på gång igen! Samtidigt fick jag ett brev med gynbesök till Göteborg som jag stod på väntelista på- pga av att KSS inte kunde hålla vårdgarantin. Men det var först den 15 augusti jag skulle dit pga kommande semestertider.
Dagen efter en fotbollsmatch i slutet av april, började jag känna av en ömhet i foten när jag och grannen var ute och sprang. På tisdagen kändes det värre och på onsdagen var jag tvungen att börja gå mitt under löpturen.
Foten var svullen och jag sökte vård.
- Inflammation sa de, och lindade den och gav mig tabletter. Gå på den så mycket du kan! Det gjorde jag, och det blev värre, värre… och värre.
Efter en vecka åkte jag till akuten och sa att något är fel- jag vill att ni röntgar min fot för det gör så ont! Spricka/ stressfraktur visade det sig… Jag fick en stor grå stövel, samt kryckor och jag skulle absolut inte belasta den på 6-8v till att börja med. Så nu blev det återigen stillasittande/ stående jobb vid en dator, ingen löpning och ännu mer skåp/tröstätande…
Efter 6v fick jag nog, och köpte en PT-online, som gav mig kostschema och träningschema utifrån vad jag kunde träna. Jag skulle äta många mål mat per dag och det var kul och god mat. Att laga mat blev min nya hobby. Dock blev jag inte riktigt mätt tyckte jag, så det var tufft, och trots att jag höll i det i hela 2!v (vilket är lång tid för mig med inget tålamod😊 ) Så hände det inte mycket med kroppen, och jag kände mig nästan än mer svullen. Efter 8v med min gråa stövel, (slutet av juni) så var det dags för röntgen igen- jag hade försökt känna på det lite och hoppats att det skulle gå fortare än så, men det kändes mindre bra de gånger jag testade… Röntgen visade att sprickan var kvar och hade precis påbörjat läkning- så minst 4v till med en lättare ”plastortos”.
Det här funkar inte… en hel sommar av stillasittande och behöva laga massa nyttig mat hela tiden- Nä- nu tar jag semester och njuter av livet så tar jag tag i allt när foten är läkt, tänkte jag.
Så underbara veckor i juli/augusti hade vi- med husbil, camping, besök hos och av vänner, god mat och dryck- Allt kändes bara så bra!
Visst var jag lite trött och orkeslös, men det blir man ju av att äta sämre och inte röra på sig så mycket…?
Visst märkte jag att kläderna satt åt lite mer över armarna, och jag hade blivit lite bredare över höfterna/rumpan, samt att brösten blivit lite större, - men så blir det ju av att äta sämre och inte röra på sig.
- Inte mig emot- var Linus kommentar när jag påtalade mitt ”förfall”.
I början av augusti blev jag friskförklarad med foten och jag kunde börja trappa upp min träning/ löpning igen.
- Efter vi varit iväg på det kommande bröllopet den 13/8, så tar vi tag i kosten lite och kan väl försöka äta lite bättre med rutiner igen- när vi börjar jobba och vardagen rullar på som vanligt? Frågade jag Linus.
- Jadå, det löser vi, svarade han.
Den 13:e augusti hade min vän Angelica och Jocke lyckan att få bli man och fru och som vanligt hade jag inte planerat allt i tid riktigt. Samma dag som vi skulle åka till Falun (12/8) testade jag klänningen som jag hade haft på ett annat bröllop för 5år sedan. Millie fick inte upp dragkedjan över min bröstkorg/bröst.
-Ta iiiiiii! Sa/skrek jag åt henne. Det måste bara gå!
Nja, hon lyckades inte, men Linus kom hem och 10min innan vi skulle åka lyckades han få igen den- även om jag knappt kunde andas!
Men men, det får väl gå för en dag/kväll tänkte jag.
På kvällen den 12/8, när vi stannade för att köpa mat sa jag till Linus att jag kände mig så uppblåst i bröstkorgen. Apoteket bredvid ICA Maxi hade öppet och jag gick in och frågade efter de mest effektiva tabletterna som motverkar gasig mage. Köpte direkt och tänkte att nu jäklar ska det gå enkelt att få på klänningen imorgon.
Nja, det var inte det enklaste- men det gick, även om den satt åt över bröstkorgen nåt kopiöst, så att nedre delen av magen istället buktade ut.
- Jag ser ju gravid ut i denna nu Linus. Tänk om någon tror att jag är det- vad pinsamt!
Jag ringde till min svägerska som är bra att lösa det mesta- hur får man en mindre bröstkorg så att klänningen går på lättare? Den måste ha blivit bredare efter jag fått Pim, sa jag.
Korsett, var hennes förslag- men det hann jag inte skaffa.
Vi åkte in till Falun och gick i några affärer och jag provade ca 10 olika klänningar, men ingen kändes bra nog, och vi bestämde att jag tar den klänningen som var med.
Efter en fantastisk dag och kväll tillsammans med herr och fru Ljungberg, kunde jag ta av mig klänningen och andas ut. Söndag morgon på väg hem påminde jag Linus om att imorgon- då ska vi börja vårt ”nya” liv med mer rutiner och bättre kost- för såhär krångligt med kläder, får det inte bara vara igen! Jag var även rejält bakfull, och mådde verkligen skit. Oväntat och oförtjänt dåligt mot den dryckesmängd jag tyckte jag intagit.
Dagen efter vi kom hem, måndag den 15/8, var det dags för Linus att börja jobba, Pim och Lilo började fritids och jag som arbetar från ”varsom” kunde åka till Göteborg för min gynundersökning och med mig i bilen hade jag även MIllie med en kompis, då vi skulle åka vidare till vår husvagn på kusten i 2 dagar.
Jag startade dagen med en detoxdryck- för det här var ju första dagen på mitt ”nya” liv.
I väntrummet fick jag fylla i ett formulär om varför jag var där. Jag kryssade i menstruationsrubbningar och satte även ett kryss i rutan övergångsbesvär- och skrev dit ett frågetecken efter. Jag hade nämligen läst att ”oförklarlig” viktuppgång, bredare höfter och större bröst kunde vara tecken på ett tidigt klimakterie- och min kropp har ju inte fungerat som alla andras tidigare så why not? Jag pratade även med sköterskan innan undersökningen och berättade att jag känner att min ämnesomsättning inte är som den brukar- för jag har ändå försökt att köra spinning med min skadade fot och försökt tänka lite på kosten- men inte fått de resultat som jag annars brukar kunna få när jag anstränger mig.
Hon skrev upp att de skulle kolla min sköldkörtel och östrogen-nivåer, så att blödningen inte berodde på att min kropp nu plötsligt kickat igång och att jag ”kommit in” i puberteten först nu.
- För i så fall kan det ju vara bra om vi sätter upp dig på en tid för kopparspiral- så ni slipper oroa er för en ev. graviditet.
Ja, så länge det är hormonfritt så är jag glad och det var tydligen denna spiral. Hormoner har jag nämligen tryckt i mig konstant under de senaste 10 åren och efter alla IVF-försök så har jag helst min kropp hormonfri, sa jag.
Upp i gynstolen för att kolla på mina äggstockar och cystorna som jag brukar ha, men ganska snabbt förvandlades dataskärmen från grått till suddigt, till något jag tidigare sett… Det var inte vindruveklasar av massa små ägg som satt på äggstocken- det var ett huvud, en kropp, två ben, två armar och det rörde sig. Jag såg en bebis!
- Nämen det är inte sant, sa sköterskan. Du är spontant gravid!
- Nej, va, nej! Skrek jag fram, det går inte, det finns inte. Min man, han kommer bli så arg, råkade jag säga med tårar som sprutade.
- Jo, det är faktiskt så, och vad jag kan se så är du i minst v.10- kanske till och med 12-13. Har du inte känt något? Hur har du mått det senaste månaderna?
- Inget annat än att jag haft svårt att hålla formen i sommar, svarade jag. Men jag har ju varit skadad och det har ju varit semester… Men du skojar alltså inte, fortsatte jag helt chockad. Det är på riktigt det där? Inte en DVD alltså? (hur dum får man bli?)
Du behöver boka en tid för ett ordentligt ultraljud så du och din man vet vad ni har att ta ställning till.
- När? När blir det då som ”det” ska komma utefter vad du sett.
- Slutet på februari, början på mars, svarade hon.
- Det går inte, då är vi i Thailand blev min respons. Och på lördag ska jag stå på loppis och sälja av alla bebissaker (vet inte hur man tänker i kaoslägen alltså…).
Jag går ut från kliniken och sätter mig i en gränd och ringer Linus.
- Jag ringer upp dig om en stund, sa han och lade på.
Jag sitter och väntar, jag börjar gråta, får smått panik, svårt att andas och då ringer Linus.
Han frågar hur det gått och blir orolig när han hör mig gråta. Men när jag får fram orden:
- Du kommer bli så arg… så anade han vad som hade hänt.
Han bad mig lugna ner mig och sa att oavsett vad, så löser vi det. Att vi skulle avvakta och inte fundera så mycket på det, innan vi vet mer vid en grundligare undersökning.
- Men det är inte bara en graviditet Linus- det är en bebis. Jag såg en bebis! fortsatte jag.
Han insåg nog redan då, att detta kunde bli en sak som inte bara löser sig på 5 minuter. Att oavsett vad, så kommer det behöva bli några val som kommer sätta spår i vårt liv på ett eller annat sätt.
Jag for vidare till kusten med Millie och hennes kompis, i ett försök att inte tänka på vad som precis hänt. Det blev många samtal till Linus under dessa 2 dagar, men samtidigt kunde vi inte göra något. Google var min bästa/ sämsta vän. Den vet allt man både ska och inte ska veta.
VI fick en tid redan på torsdagen för ett nytt ultraljud. 3 dagar efter mitt besök i Göteborg.
På KSS frågade hon hur det var och om vi hade några frågor innan undersökningen.
- Vi vill mest få veta om det de sa i Göteborg är sant. Att jag är gravid?
Det ska jag nog kunna svara på sa hon och log.
Efter en kort stund dök samma DVD-film som i förrgår, upp på hennes skärm- en sprattlande bebis.
Efter några svep och mätningar tog hon bort dopplern och sa- jag kanske ska sluta undersöka dig mer, innan ni vet om ni vill se mer. För av de 3 mätningar jag just gjorde så är du i v.16+. Ju mer ni ser- desto svårare kommer detta bli för er.
- Jag är väl av den sorten att all information är bra information, svarade Linus. Vi lät henne fortsätta undersökningen.
Hon kollade allt- hjärnhalvor, hjärtat, kamrar, klaffar, njurar, läppar, ögonhålor, skelett, ryggmärg- you name it! Allt ser jättebra ut avslutade hon.
- Jag förstår att ni är chockade och att detta inte är en helt enkel situation. Men jag vill att ni funderar på två val som jag nu ger er. Antingen ringer ni till vår kurator imorgon, om ni fortfarande känner en tveksamhet- eller så ringer ni till Mödravården och bokar in ett inskrivningsbesök.
Dagen efter, så ringde vi till Mödravården ❤️
Och här är dem, alla våra fyra lyckopiller som förgyller dagarna men även ger oss gråa hår. Polly kom till världen, den 23/1- 2023 och är alltså snart 7 månader gammal.
